Idag 8 maj är det precis 2 år sedan jag gjorde min första operation av 2. Kan inte förstå att det redan gått 2 år. Ibland känns det som igår bara för att jag kommer ihåg allting så väl... När jag tänker tillbaka på det och när jag berättar om det för nya människor jag träffar, så undrar jag och andra hur jag orkade? Jag vet inte hur jag orkade, men man bara måste, man orkar! För vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? Det är inget alternativ...
Jag brukar tänka på mina skruvar som satt utstickandes under öronen, dom levde jag med i ett halvår, 6 månader, hade jag aldrig uppsatt hår utan sjal ute bland folk. Och hålen där skruvarna satt varade, varje morgon i ett halvår, fick jag börja med att dra bort varklumpar som hade fastnat i håret.
Det bästa är att när jag var tillbaka på 1-årskontroll, frågade läkaren om jag tyckte att det hade varit värt det. Jag svarade ja. Hade jag inte kunnat göra det, hade det känts otroligt jobbigt, men jag kan ärligt säga att det var värt det!
Jag mår så mycket bättre nu än för 2 år sedan, jag kommer nog aldrig ha gott om självförtroende, men mitt självförtroende sköt i höjden efter mina operationer.
Tänker alltid på min mamma när jag tänker tillbaka på operationerna, speciellt den första för då fick jag ligga kvar på sjukhuset i typ 16 dagar, och mamma kom till mig varje dag förutom 1, den dagen kom min pappa och lillebror och min syster och hennes familj och hälsade på ist, så då fick mamma ledigt sa jag. Det var alltid dagens höjdpunkt när mamma kom, hon brukade komma runt lunch, och jag låg och tittade på klockan hela förmiddagen. En dag kommer jag ihåg att jag längtade mer än vanligt, för jag hade satt mig upp i fåtöljen istället för att ligga ner i sjukhussängen, jag var så stolt över att jag orkade sitta upp, och jag såg på mamma när hon äntligen kom att det var hon också.
En annan dag fick jag ingen lunch, fanns både bra och dåliga sköterskor där. En hemsk, som helt enkelt struntade i att ge mig lunch, tack för den. Lunchen som såklart bestod av en varm soppa och en kall soppa.

Min andra operation 15 november 2007 hade jag världens bästa sköterska, Sofie. När jag kom hem fick jag en nalle och ett kort av min kompis Carro Ebbesson, och jag döpte nallen till Sofie. Den nallen ligger fortfarande kvar i min säng hemma. Däremot hade jag en nattsköterska jag inte tyckte om den gången. När jag fick komma upp på rummet  efter operationen, så ringde jag på en sköterska eftersom jag ville gå på toaletten, ville bara att hon skulle hålla i mig, men hon tyckte jag kunde gå själv, för jag hade väl inte opererat benen heller?? Men ursäkta mig, jag har precis legat på operationsbordet i typ 9 timmar, har inte ätit eller druckit på ännu fler, sorry om jag känner mig lite skakis och bara vill att du ska hålla mig i armkrok.
På min 2-årskontroll i vinter ska jag gå upp på min avdelning och se om Sofie är där, vi träffades en snabbis en gång när jag var klar, och hon verkade väldigt glad över att se mig.

Älskar er där hemma och jag saknar er!